I fredags när jag kom hem var jag ordentligt snuvig. Igen!! Fast bara snuvig den här gången. Trodde nästan huvet skulle sprängas, men gubben påstod att det inte gör det.

Just när vi somnat ringde G och var utan skjuts hem, killen som lovat att G skulle få åka med, hade ångrat sej och skulle inte åka hem... Alltså blev jag tvungen att klä på mej och åka in till stan. Att söka reda på nån på Moröbacke, nån som går till fots och inte vet var han är, är inte lätt. Området är stort och har massor med gator utan gatskyltar, som inte har kontakt med varandra, och har ännu fler gångvägar. Dessutom drygt en meter snö. Hitta då en lekpark mitt i som inte ligger så långt från skolan... Han som ritade MoröBacke borde ha en spark därbak. Är det inte meningen att man ska kunna hitta in i ett område och ut igen? Tur vi båda hade laddade mobiler och ingen förkärlek för alkohol.

Jag hittade igen honom (han skulle ju gå mot mej så det skulle bli enklare... ) och det blev lördag. Gubben hade feber och allt gick tungt. Jag handlade och skottade och sen var orken slut, det blev melodifestival för hela kvällen. En hel del stickat och mycket mindre godis än jag trott...

Söndag sov vi nästan bort, nästan ända tills H dök upp med E och mormor och morfar. H fyllde nitton och vi firade med tårta, och fläskfilé till middag.

Men när måndagsmorgonen grydde var min näsa inte alls särskilt snuvig och inga problem att gå och jobba. Gubben for också, har man ingen termometer har man ingen feber?

Höres!