I helgen som var, hälsade vi på min bror i hans stuga i Järvsö. Brorsan fyller 50 i år och vi skulle uppvakta genom att åka ner för en gångs skull. Vi fick en härlig, men kall, helg som både innehöll utförsåkning (jag kan rekommendera backen i Järvsö!) och fika på Lill-Babs Café. Fast mest var det så kallt att vi var inne och umgicks. Jag är rätt avundsjuk på att man får ha så fina stugor alldeles för sej själva....

På måndagsmorgonen när vi skulle åka hem var det -27 grader men sol och vackert. Vi tuffade på norrut och hade hunnit nästan till Sundsvall när gubben plötsligt fräser: "Men, det är två hästar på E4:an!!!!!" Framför oss galopperar två små hästar i full fart mellan snövall och mitträcke. En annan bil ligger efter dem och driver tills den kan köra förbi och sen är det vi som är närmast... Vad gör man? Jo, man sätter på varningsblinkers, så att tradaren som kommer efter oss ser att det är fara på färde, saktar ner så att pållarna bara behöver trava och hoppas på en avfartsväg som man kan preja in dem på.

Men nån sån kom inte. Efter ett tag kom vi på att det var smartast att ringa polisen, och de svarade att de visste att hästarna var där och att de var på väg. I samma stund kom vi fram till en fyrvägskorsning och då tog mitträcket slut och det kom två långtradare mot oss...  Hästarna vek vänster och den första tradaren kunde stanna, så pållarna sprang in på en byaväg och vi drog en lättnadens suck. Men man kan ju inte lämna dem där - fort är de ute på E4:an igen - så vi svängde också vänster och blockerade utfarten med bilen. Ut i tjugo graders kyla och ta fast småhästarna och sen vänta på lokalbefolkning... Fast först kom en reporter från Sundsvalls tidningen som bara ville ta kort och inte hade en tanke på att hjälpa till att hitta nån som kunde ta hand om de små liven tills ägarna underrättats....

Polisen fick i alla fall fatt i en hästgårds-ägare som kunde ställa upp och hämta dem, och hon hade nog sen ett styvt jobb att hitta ägaren till dem. Enligt tidningen så hade de fått komma hem innan kvällen. Men vi blev drygt en timme försenade och rejält kalla - fast det var samtidigt lite kul... Det är ju lite av en flickdröm att få fånga bortsprungna hästar och hjälpa dem hem...

Det är en mindre strid om datorn här hemma. Eller; det är inte alltid (eg rätt sällan) som den är ledig när jag skulle vilja använda den. Därav de få inläggen just nu. Men här kommer ett:

Min motionssatsning har legat nere den senaste veckan. Det kan bero på att vi har haft rätt kallt? Jag har ingen lust att gå ut när det är mer än 20 minusgrader, och flera kvällar har det varit -25. I dag stod vår termometer dock på -10 och solen sken, så idag har jag varit ute och traskat. Och nu har vi ju snart gjort bort februari så då ska det väl bara bli bättre?

På stickfronten är det inget nytt, bara närmare sluten. Sjalen har ett par varv kvar och koftan har bara halsringningen fram och ärmarna kvar! Hihi, sen får jag hitta på nåt nytt.

Jag väntar med spänning på mitt "garn och te"-paket. Igår fick jag ett tack-brev från Tove som jag skickat mitt paket till, ett riktigt brev, med frimärke ni vet. Hur länge sen var det inte man fick ett sånt? (julkort räknas inte). Tove verkade nöjd med mitt paket, och det var kul. Hon ville inte ha blått garn, och då blev jag lite ställd...   Alla garner som jag tycker är fina är det blått i... men jag hittade ett som gick i orangea toner och det passade tydligen. Tur vi är olika!!   

Förra onsdagen började jag på ett nygammalt livsprojekt: jag försöker lära mej teckenspråk. När jag var tonåring gick jag och mammma en kurs, och sen har jag gått några kurser med jobbet - fast då var det "tecken till stöd" för barn som har svårt med talet. Nu har jag hittat en fortsättningskurs med samma lärare som jag haft tidigare och jag förväntar mej stora framgångar... skämt åsido, det är bara kul att utmana hjärnan och kul att kanske kunna komunicera med annat än tal.

Jag har också anmält mej till "sockgarnsbyte". Det tror jag passar mej perfekt! Meddelande om kompis kommer i dagarna.