Så har vi varit på träning igen, G och jag. Idag var sensei snäll och krävde måttligt av oss - ibland får vi kämpa tills vi får blodsmak (det tar ju inte så lång tid för en annan som är snabb och vig som ett kassaskåp).  Men det är ju det som är så fascinerande med karate; att vi tränar utan redskap och ofta utan motståndare och ändå blir man både slut och får träningsvärk.

Nu går ju jag dit bara för motionens skull men eftersom jag har lyckats ta det gula bältet så blir det ett grönt nästa gång jag går upp för gradering. G har kämpat sej till det andra blå och jobbar nu för att ta sitt första bruna, men jag ser att ambitionen hos honom inte är så hög längre, det finns mycket annat kul att göra när man är 15. Det bruna bältet är inte heller tvärenkelt att ta.