Våra gammelnallar har numera en plats i vardagsrummet. De sitter och tittar på oss och undrar nog hur vi orkar och varför vi inte är hemma så ofta. Helst skulle de nog vilja bli kramade, lite försiktigt. Jag tror att de har ont lite varstans, de som andra gamlingar (och andra klantisar som tränar karate) men en kram är ju aldrig fel.  :)  Några av dem är mer kramade än andra, två är mina, två är gubbens. Men alla är lika värdefulla och pryder sin plats på hyllan.